Förlossningsberättelse.

Det var ett tag sedan jag skrev här. 

Jag kommer eventuellt inte blogga mer, men vill ha min förlossningsberättelse hör ändå – OM jag skulle börja blogga igen dvs. Här kommer den: 
Förlossningsberättelse 

Den 26 augusti, 9 dagar innan beräknad nedkomst av vår son drog värkarna igång klockan 02:45. Jag hade googlat så himla mycket och var rädd att missa när det var dags eftersom jag haft så ont länge innan förlossningen. MEN – som alla säger så vet du att det är på riktigt när det väl drar igång. 
  
Sista bilden på magen under värkarna hemma. 

Jag kan inte ens förklara hur en värk kändes, för det har jag helt glömt bort. Jag har haft mycket sammandragningar och förvärkar men när allt drog igång kändes det i hela kroppen. Det var samma smärta som i sammandragningarna jag haft innan och ”mensvärken” men magen drog ihop sig riktigt hårt istället för lite som innan. Var STENHÅRD under hela förlossningen. 
Jag vaknade av att sambon precis skulle gå och lägga sig efter valt den dagen att stanna uppe och spela tv-spel – när jag skulle gå upp på toaletten och upptäckte blod. Jag gick in till sambon och berättade och sa ”idag kommer han!”. Efter ca 10-15 min kom de första värkarna. Vi började klocka de direkt och hade redan från början ca 4 min mellan värkarna. Ringde förlossningen och de bad mig stanna hemma och vänta tills det drog igång riktigt. 

Sa åt sambon att gå och lägga sig och han kunde knappt sova men fick lite vila. Jag försökte lägga mig och sova men var alldeles för uppspelt så började plocka undan i köket och packa det sista till väskan. 

Vid klockan 05.30 ringde vi mina svärföräldrar som skulle köra oss till BB eftersom sambon inte har körkort – de skulle även ha vår hund. 

Jag hade här rätt stora värkar än innan – men upplevde de aldrig extremt och ville stanna hemma tills jag skrek av smärta. Men sambon sa pt mig att ”Snälla Sara, det tar 40 min med bil och du har regelbundna värkar – nu åker vi in!” 

Så vi åkte in. 10:37 blev jag undersökt och var öppen 2 cm. Blev SÅ besviken. Hade då gått med värkar hela natten/morgonen som var regelbundna. Barnmorskan sa åt oss att vi skulle bli hemskickade. 

De tog ctg. 11.30 kom de tillbaka och gav mig 2 citodon och bad oss åka in till stan för att gå runt lite för att starta förlossningen. Men först ville hon kontrollera min binda och när jag drog ner trosorna forsade det vatten. Hon sa då ”DU STANNAR!”. 

  
Här har jag tydligen ”smärtsamma sammandragningar” enligt min journal, men jag upplever inte att dessa var så smärtsamma. Ber om att få en Gå-stol och den blev min räddning under förlossningen. Jag testade sitta på pilatesboll vilket gjorde EXTREMT ont. Stod vid stolen fram tills krystvärkarna. 

  
Jag fick lunch eftersom jag inte ätit på flera timmar, och fortsatte med mina värkar och sammandragningar ett bra tag. Har ännu inte EXTREMT ont, det är helt klart hanterbart. Här säger jag till sambon ”Han kommer 19.05!” Klockan var då 12:15. 

14:15 undersöker de mig igen. Här börjar jag få bra värkar och trodde jag skulle vara öppen 7-8 cm. Men till min besvikelse var jag bara öppen 5 cm. Började nästan gråta eftersom mina värkar i ryggen börjar bli rätt starka. Barnmorskan och sambon peppar mig med att det bara är halva kvar och det kan gå snabbt!

Här börjar min ryggvärk bli extrem. Jag hade inte ont någon annanstans. Enbart ryggen! Kändes som om min svanskota skulle gå av på mitten. De sätter en elektron på bebis huvud för att mäta hans hjärtljud. Hatade det eftersom jag ville inte ha sladdar överallt men hade inget val. Vi börjar prata smärtlindring och jag ber om lustgas. Får 70/30 syre/gas och blir så himla full! Det tog inte bort smärtan men det gjorde så jag kunde fokusera och försöka slappna av i underlivet så han skulle komma längre ned. 

Chris matar mig med varm nyponsoppa och glass. 

Blir undersökt igen, öppen 6 cm. Besviken? JA! Har jag inte kommit längre? Jävlar! Chris och barnmorskan peppar mig. Säger hur duktig jag är och att det går snabbt framåt. 

Vid 17:30 börjar jag få EXTREMT ont i ryggen. Vill inte längre föda barn, skriker om EDA pga ryggen som värker. Blir undersökt och är öppen 8-9 cm. Min barnmorska och Chris säger att jag inte ska ha EDA eftersom jag klarar det utan! Är SÅ tacksam att de peppade mig med att inte ta ryggbedövning. 

Klockan 18 klarar jag inte längre. Suger i mig lustgas som de höjt. Skriker av smärtan i ryggen och Chris börjar bli orolig för min smärta. Jag skriker att de ska bedöva ryggen. Börjar bli ”bajsig”. Får sterila kvaddlar som jag egentligen INTE ville ha men jag sa bara åt dom att ge det som är bäst mot ryggvärken. Fick 4 sprutor i ryggslutet. HELVETE vilken sveda. Fick en värk och det släppte lite – nästa värk var smärtan tillbaka. Det hjälpte alltså en värk ungefär. Kommer ALDRIG ta kvaddlar igen iallafall, det är jag säker på. Börjar här suga i mig lustgas som är i full styrka. Kan inte fokusera på andningen så blir extremt full.

18:31 får jag krystvärkar. De ber mig hoppa upp i sängen och stå på knäna så jag hänger över ryggstödet pga ryggvärken. Stod så i ca 3 värkar och skrek sedan att jag inte klarar av att stå så. Fick panik för hittade ingen ställning jag kunde stå i. Undersökning visar 10 cm och inga tappar. HELT öppen. 

Lägger mig på rygg och behöver bajsa – nu är det nära och jag gråter av frustration och smärtan i ryggen som håller i sig så jag tror jag ska svimma. Börjar krysta ca 18:45 på riktigt. Jag pressar 3 gånger per värk och det känns ingenting förutom när värkarna slutar så jag kan vila – DÅ kommer ryggvärken igen. Längtar till nästa värk för under krystandet kändes ingenting. Vid 3e krystningen känns det som om jag spricker. Chris står och tittar hela tiden och jag skriker åt honom att inte berätta vad han ser. 

Chris peppar mig hela tiden och berättar exakt vad som händer. ”Man ser elektronen komma ut nu!” ”HAN HAR HÅR!!” Barnmorskan säger att han har pappas hår. Jag blir så JÄVLA peppad men vid varje paus i krystvärkarna gråter jag och skriker att de ska ta ut honom eftersom ryggen värker. 

Barnmorskan frågar om jag vill känna vilket jag gör – känner en utbuktning med kladd och får en krystvärk och säger att jag INTE vill känna mer. Vill inte ens veta hur mycket jag spruckit där nere trots att jag ej känner något i underlivet. 

Barnmorskan sätter en blöt handduk mot underlivet och i nästa värk känner jag hur hon verkligen öppnar upp underlivet med fingrarna. Trodde jag skulle dö av smärtan i ryggen. Chris baddar mig med en handduk på pannan. Han hade fullt upp med att titta när bebisen kommer ut så handduken åker ner i ansiktet på mig. Blir så JÄVLA förbannad och kan inte prata pga krystar. Han ser det och tar bort handduken. Vid nästa krystvärk skriker barnmorskan och Chris att jag ska sluta krysta. Trodde huvudet satt fast. Sen säger barnmorskan ”Titta ner!”. 

19:03. Där är han. Han bara glider ut. Slemmig och skrynklig. De lägger upp honom på magen och jag känner hur det drar till i magen. Navelsträngen var jättekort så den tog emot. Han kom upp till naveln sen tog det stopp. 

  
Jag tittar på Chris och jag kan inte beskriva den lyckan jag ser i hans ansikte. Han är hysterisk av lycka – bryter ihop och säger ”Han är här, han är verkligen här!”. 

Jag kan inte fokusera utan tänker bara på hur det ser ut i underlivet och tänker på hur det svider om hon skulle sy allt jag spruckit. 

Chris klipper navelsträngen. 

  
Vi myser och pussas. 

Vi är en familj! 

Barnmorskan ber mig krysta en kryst och jag krystar en halv kryst och ut glider moderkakan. Frågar hur mycket jag spruckit och hon undersöker mig. Tittar upp och säger ”Det har inte hänt någonting förutom ett litet rivsår utanför. NU kan jag fokusera på vad livet handlar om: den lilla personen på mitt bröst. 

Ammar i 2 timmar och lyckan i kroppen går inte att beskriva. Duschar och kissar – det svider men trodde det skulle vara värre. Vi får in den obligatoriska brickan med fika. Efter en stund kommer BB och hämtar mig. 22:52 checkar vi in på BB. 

  
Följande dygn går åt av att gråta av lycka, pussas och mysas. Vi kan inte förstå det – är han vår? 

Ja.
Han är vår!